II. Roskildefreden 1658

III. Roskilde under svenskekrigene

Den 11. februar kom det til fredsforhandlinger i Vordingborg. Den 15. februar stod den svenske hær i Torslunde, kun 20 km fra København, og forhandlingerne fortsatte i Tåstrup Præstegård. På grund af pladsmangel blev forhandlingerne den 20. februar flyttet til Roskilde.

Ved fredsaftalen i Roskilde af 26. februar 1658 måtte Danmark afstå bl.a. Skåne, Halland og Blekinge. Allerede samme år rettede Karl 10. Gustav et nyt angreb på Danmark, denne gang for at erobre hele landet. Efter en mislykket storm på København blev en ny fredsaftale, baseret på Roskildefreden, underskrevet i København 1660.

Roskilde slap for direkte krigshandlinger, men måtte tåle plyndringer, brandbeskatning og en omfattende indkvartering af svenskehæren og kongefølget. Fra Roskilde domkirke stjal svenskerne dronning Margrethe 1.s kjole. Som i resten af landet var byen dybt forarmet efter svenskekrigene.

I 1658 måtte danskerne i de tabte provinser fi nde sig til rette med en svensk konge. Ifølge Roskildefreden var de dog garanteret, at danske privilegier og love stadig skulle gælde. Dette blev bekræftet ved den såkaldte ”Malmø-reces 1662”.

I september 1675 indledte Christian 5. Den skånske Krig. Hans mål var at genvinde de tabte provinser og knække Sveriges magtstilling i Østersøen. I slaget ved Lund i 1676 led Danmark dog et smerteligt nederlag. I 1679 var generobringen af de gamle danske provinser definitivt mislykket, og en målrettet forsvenskning blev sat i værk. Roskildefredens landafståelser fra 1658 lå fast. Skåne, Halland og Blekinge var tabt for Danmark.

I 350 år har Skåne, Halland og Blekinge været underlagt den svenske krone, men områdets kultur bærer stadig præg af den dansk-svenske fortid. I 1999 oprettedes Region Skåne, og i 2000 indviedes Øresundsbroen. Disse tiltag har fået og vil i fremtiden få stor betydning for det dansk-svenske samarbejde i Øresundsregionen.

Uden en egentlig angrebsplan erobrede den danske hær under ledelse af Anders Bille det svensk besatte Bremen i sommeren 1657. Den dårligt trænede danske hær kom imidlertid hurtigt til kort over for Karl 10. Gustavs veteraner. Under indtryk af den svenske hærs overlegenhed trak Anders Bille de danske tropper tilbage op gennem Jylland og forskansede sig i den nyopførte fæstning Frederiksodde (senere Fredericia), formentlig for at hindre svenskernes adgang til de danske øer. Karl 10. Gustav og hans hær nåede Frederiksodde i september 1657. Svenskekongen havde ikke efterretninger om denne nyopførte danske fæstning, nu bemandet med 7.000 mand, så en belejring blev indledt. Mens hovedstyrken belejrede Frederiksodde, rykkede en del af den svenske hær op i Jylland og besatte hele Nørrejylland.

”De mange heste, som kongen førte med sig, havde stampet så meget i rutens sne, at der stod mindst to fod vand oven på isen. Man frygtede ustandseligt, at man skulle træde ud i det åbne hav”.

^{Den svenske hær over Langlandsbælt. Efter Samuel von Pufendorf.}

^{Joachim Gersdorff (1611-1661). Hans Hansen, 1800.}

”Utinam nescirem litteras” - (Gid jeg ikke kunne skrive).

Ud over landafståelserne forlangte Karl 10. Gustav bl.a. en million rdl. (rigsdaler) i krigsskadeserstatning og 2.000 ryttere. Den tidligere rigshofmester Corfitz Ulfeldt skulle have sine besiddelser og len tilbage. Endvidere skulle den svenske hær kunne nyde vinterunderhold i Danmark indtil midten af maj, hvilket Roskilde by i høj grad fik at mærke.

^{De danske afståelser ved Roskildefreden. Roskilde Museum.}

Belejringen af København
Freden blev imidlertid kort. Allerede i august 1658 brød Karl 10. Gustav Roskildefreden og angreb igen Danmark for at erobre hele landet. Der udskibedes 6.000 soldater i Korsør, og den svenske hær gik mod København.

Med sit angreb forudså Karl 10. Gustav, at Danmark fik nederlandsk hjælp ifølge det dansk-nederlandske forsvarsforbund af 1649, og derfor var en hurtig afgørelse nødvendig.

^{William var der Velde, 1661. Det Nationalhistoriske Museum på
Frederiksborg Slot.}

Da Karl 10. Gustav så Københavns forstæder i brand, anede han den modstand, der var i vente. I stedet for at angribe, som anbefalet af sine militære rådgivere, indledte han en belejring af byen. Ved Brønshøj indrettedes den svenske lejr, ”Carlstad”.

Den 29. oktober 1658 sejlede en nederlandsk undsætningsflåde uhindret forbi det svensk besatte Kronborg. Efter kamp mod en svensk flådeafdeling nord for Hven nåede flåden velbeholden frem til København medbringende 2.000 soldater til styrkelse af byens forsvar.

Danske forsvarsstyrker, blandt andre studenter, gjorde udfald mod de svenske tropper uden for voldene. I de besatte områder på Sjælland og i Skåne fortsatte snaphanerne deres guerillakrig mod svenske tropper. En af dem var den legendariske Svend Poulsen, alias Gøngehøvdingen.

Stormløbet blev overbevisende afvist af byens velforberedte forsvarere, som kæmpede med stor tapperhed i bevidstheden om, at landets fremtidige skæbne denne nat udelukkende lå i deres hænder.

Efter forbitrede kampe måtte de svenske angribere omsider trække sig tilbage med store tab, mens de danske tab var helt ubetydelige. Svenskerne opgjorde deres tab til 580 døde og 900 sårede, og af disse døde mange kort tid efter. De danske tab var på 12 døde og få sårede.

^{Stormen på København. Samtidig tegning. Københavns Bymuseum.}

Den 14. november 1659 led den svenske besættelsesstyrke et totalt nederlag i et stort slag ved Nyborg. Snart var hele den fynske øgruppe igen på danske hænder. Kun Sjælland og Lolland-Falster, med undtagelse af København, befandt sig endnu under svensk kontrol.

For de hårdest ramte egne af landet var krigen og dens uundgåelige følgesvende, pest og hungersnød, intet mindre end en demografisk katastrofe. Hele sogne omkring Kongeåen lå på det nærmeste affolkede hen. Noget tilsvarende gjaldt langs hærenes marchruter i det øvrige Jylland og på Fyn, ligesom Langeland, det sydlige Sjælland og især egnen omkring København, herunder også Roskilde, var hårdt ramt.

Hvor omfattende det samlede befolkningstab egentlig var, er det umuligt at danne sig noget præcist skøn over. Blot står det fast, at det var betydeligt.

Med Reformationen i 1536 blev kirkegodset konfiskeret af kongen, og dermed forsvandt det økonomiske grundlag for gejstligheden og dens institutioner i byen.

Om byen fortalte den engelske rejsende Fynes Morrison i 1593:

”Roskilde har en biskop, og skønt den ikke har volde, har den bynavn, men den fortjener kun at regnes mellem smukke og behagelige landsbyer…”.

Havnen blev tillige omdrejningspunkt for skudefart, og Roskildes købmænd havde især handelsforbindelser til landsdelene omkring Kattegat og Skagerrak, Bohuslen, Halland og Vestfold. Man indførte tømmer, sild, kalk og godt Rostockerøl. Til gengæld udførtes heste og korn.

Om Roskildes handel sagde en tysk rejsende i år 1600:

”Roskilde er en af de fornemste byer i Sjælland, større end Køge… Staden ligger ved en arm af havet, og her var fordum sejlads, men i ufreds tider er havnen allerede fra gammel tid af forstoppet, og fjorden er nu byen til ingen nytte. Her holdes alligevel årlige markeder og drives al slags handel.”

Gert Schrøder (1589-1643) kom fra Tyskland og slog sig ned i Roskilde. Han blev en velhavende købmand og udnævntes senere til borgmester. Sammen med sin hustru, Kirsten Albertsdatter (1578-1642), ligger han begravet i domkirken, hvor en mindetavle og en stor gravsten vidner om deres velstand.

Deres søn, Herman Schrøder (1615-1665), efterfulgte sin far som borgmester. Han var gift med Eva Motzfeldt (1626-1706), der var købmandsdatter fra København. Efter mandens død førte hun forretningen videre til sin død som 80-årig i 1706.

Hendes købmandsgård lå ved torvet og havde byens højeste vurdering i 1682. Derudover ejede hun 15 boliger til udlejning og dyrkede 47 ha jord af bymarken.

Under og især efter fredsforhandlingerne i Roskilde i dagene op til den 26. februar 1658 sugede de svenske tropper alt ud af borgerne i forplejning og beskyttelsespenge.

Fra 12. august til 18. september lå otte svenske regimenter, ca. 2.000 mand i byen, hvilket kostede 3.500 rdl.

Dertil en brandskat på 4.000 rdl. (i modsat fald ville byen blive stukket i brand, deraf udtrykket brandskat) og assignationer for 5.834 rdl. Derudover gaver på 300 rdl., for at svenskerne ikke skulle opføre sig fuldstændigt urimeligt. Alligevel stjal svenskerne 500 tdr. korn fra borgerne. Og endelig kostede serviceringen af den svenske konge, dronning samt deres store følge byen over 5.000 rdl.

Byen skulle også pleje 700 sårede svenske soldater, som hver skulle have 8 skilling pr. dag. Når der var tale om så mange sårede, er det sandsynligt, at det drejede sig om sårede soldater fra stormen på København den 10.-11. februar 1659.

Domkirkens værger betalte 100 rdl. til den svenske kommandant for at beskytte kirken mod plyndring og ødelæggelse.

I naturalier og arbejdskraft måtte Roskilde bidrage med følgende:

• Seks kakkelovne.

• 250 hjulbøre og 50 spader (til svenskelejren i Brønshøj).

• Seletøj, kuskesadler, blår og 555 par sko.

• 500 hjulbøre, 300 skovle og spader, 900 bjælker, 130 hakker, 45 økser, 12 jernstænger og koben (til opførelse af fæstningen omkring Køge).

• 60 mand til arbejde hver dag fra 17. maj 1659 til 29. maj 1660.

• Seks vogne hver dag til at køre palisader og tørv.

• Fem murermestre i ti måneder (arbejde på Kronborg).

• Hjulmagerarbejde for det svenske artilleri.

• Husgeråd i kobber, tin og messing.

Efter fredsslutningen i 1660 passerede samtlige svenske regimenter Roskilde på vej mod Øresund. Det kostede yderligere 2.300 rdl. og en ødelagt bymark.

I 1661 opgjorde byen sit samlede tab til 108.796 rdl.

I 1661 opgjordes antallet af husstande. For byen som helhed var 53% af husstandene forsvundet siden 1658. Byens indtægter var faldet til det halve, og der har næppe været mere end godt og vel 1.000 indbyggere tilbage (den første pålidelige folketælling er fra 1753, hvor Roskilde havde 1.550 indbyggere).

I 1677 indførtes en skat pr. ildsted. Jo fl ere ildsteder i et hus, desto rigere var ejeren. Roskilde havde 874 ildsteder fordelt på 379 boliger. Heraf kunne 118 ildsteder ikke betale skat pga. armod.

De mest velhavende borgere boede omkring torvet og langs Algade. Værst så det ud i den sydøstlige del af byen og i Skt. Ibs rode.

”…men af denne storhed er nu knap nok skyggen tilbage, idet byen er sunket ned til en endog særlig grad af ringhed og lidenhed. – Der, hvor Troja lå, er nu den fl ade mark, og hvor der fordum stod bygninger, strålende af guld og kobber, der dyrkes og tilsås nu årlig mange tønder land agerjord.”

Gadenettet var i hovedtrækkene som i vore dage. Men der er forskelle. Antallet af sidegader og små stræder langs Algade og Skomagergade var dengang større, og Stændertorvet var delvist bebygget med en karré. Torvets trekantede form går tilbage til middelalderen.

Husene var få og lå ud til gaderne med store haver og vænger bagved.

Ved fjorden udgjorde havnen en enkelt skibsbro. Det lave vand har kun tilladt anløb for både og mindre skibe, mens de større har ligget på reden.

I byerne blev alle matrikler opmålt, bygningerne blev beskrevet, og ejendommenes værdi som helhed blev takseret.

Ubebyggede grunde blev også beskattet. Hvis man ville bygge på en øde grund, fik man tre års skattefrihed. Grundmurede huse med tegltag takseredes højest. De fandtes især omkring torvet og i Algade og Skomagergade nærmest torvet. Det var også her, at huse i to etager lå.

I den sydlige del af byen var næsten alle bygninger af lerklinet bindingsværk.

Mange grunde var ubebyggede og lå hen som haver eller vænger. Det gjaldt f.eks. i den nordvestlige ende af byen i Bondetings rode og langs Grønnegade og Hersegade.

Under forhandlingerne i Roskilde var det lykkedes de danske adelige forhandlere, som selv var levende interesseret i spørgsmålet, at indrykke den passus, at al ejendomsret skulle respekteres, og at befolkningen i de afståede provinser skulle bibeholde deres sædvanlige privilegier, som det fremgik af fredsaftalen § 9:

”Alle stænder, adel og uadelige, åndelige og verdslige, borgere og bønder, udi de ved denne traktat afståede lande og len i Danmark og Norge, skal… blive ved deres vanlige ret, lov og gamle privilegier og friheder uantastet og uhindret så vidt de ikke løber eller strider mod de fundamentale konstitutioner af Sveriges krone”. (Forfatterens oversættelse).

^{Karl Gustav beser de erobrede provinser, her Kristianstad. Efter Samuel von Pufendorf.}

Karl 10. Gustav trodser Roskildefreden
I 1658 udnævnte Karl 10. Gustav rigsadmiral Gustav Otto Stenbock til generalguvernør over Skåne, Halland og Blekinge. Trods fredsbetingelserne forlangte kongen, at denne skulle igangsætte et forsvenskningsprogram.


^{Gustav Otto Stenbock. Efter Samuel von Pufendorf.}

Den skånske ungdom skulle forbydes at studere i København og i stedet henvises til en planlagt læreanstalt i Lund, som blev indviet i 1668. Og for at afskære handelen mellem de skånske kystbyer og Danmark skulle man indføre høje svenske toldsatser på al udførsel fra riget.

Endnu kort tid efter freden i København havde mange adelsmænd svært ved at beslutte sig for, om de skulle forblive i Skåne under et fremmed styre. Ved enevældens indførelse i Danmark i 1660 mistede den danske adel indflydelse og økonomisk magt, og det blev afgørende for de skånske adelsmænds beslutning om valg af hjemsted. De fleste valgte at blive under den svenske konge.

De svenskere, som slog sig ned i byerne i Skåne, kom dog ikke i kraft af deres erhverv som købmænd og håndværkere, men som svenske embedsmænd for at kontrollere byernes interne forhold. Magistraten i byerne havde ganske vist ret til at vælge borgmestre, men undertiden greb regeringen ind for at sikre sig sådanne vigtige poster. Større overgreb var der ikke tale om, og nogen betydning for forsvenskningen fik disse embedsstillinger aldrig. Derimod blev en ny svensk by grundlagt, nemlig Karlshamn. Byen fik sine privilegier i 1668, og ifølge dem skulle magistraten bestå af indfødte svenskere, og alle dokumenter skrives på svensk.

Beslutningen indebar, at stænderne i fremtiden skulle repræsenteres i Sveriges rigsdag. I øvrigt stadfæstede recessen Roskildefredens betingelser om, at man kunne forblive ved danske privilegier og love i Skåne, Halland og Blekinge.

Malmø-recessen kom til at styre forholdet mellem Skåne og det gamle Sverige gennem to årtier. Det var på denne måde skåningene selv, som kunne afgøre, om de ville acceptere en forsvenskning. Forsvenskningsarbejdet ophørte stort set, da skåningene i 1664 tog sæde i den svenske rigsdag.

I juni 1676 landsatte den danske konge en invasionshær på 14-15.000 mand på Skånekysten ved Raa syd for Helsingborg.

På marchen gennem det nordvestlige Skåne gjorde kongen den smertelige opdagelse, at han befandt sig i et fjendtligt land. Danskerne havde allerede nået at indsætte deres egen forvaltning i provinsen. De svenske tropper led under mangel på proviant, da bønderne i området vægrede sig ved at afstå deres korn og kreaturer. Proviantvogne og ammunitionstransporter fra Sverige blev mange gange standset og plyndret af skånske friskytter.

Men forsøget på at disciplinere snaphanerne og organisere dem som en dansk militær enhed mislykkedes. Efter slaget ved Lund gik dragonerne en ukendt skæbne i møde, og Svend Poulsen vendte tilbage til Danmark. I vinteren 1676-77 besluttede Christian 5. i stedet at satse på en organiseret guerillakrig – en skånsk friskyttebevægelse. I februar bestemte han, at friskytterne skulle aflønnes af den danske hær og hermed anerkendes som en del af den danske krigsmagt.

Deres opgaver var at angribe den svenske hærs forbindelser med Nordsverige og skaffe efterretninger om den svenske hærs bevægelser.

Karl 11. anerkendte ikke friskytterne som frihedskæmpere og kaldte dem ”snaphaner”, fordi nogle angiveligt også plyndrede, hvor de kom frem, især henimod slutningen af krigen.

^{Slaget ved Lund. Tegning af J.P. Lemke. Nationalmuseum, Stockholm.}

Efter en voldsom og blodig kamp måtte danskerne ved nattens frembrud trække sig tilbage til fæstningerne Helsingborg og Landskrona. Den følgende dag optalte svenskerne byttet og begravede de døde. Ifølge en dagbog fandt man i alt 8.933 faldne, hvoraf de fleste formentlig var danske soldater. Der blev ikke optalt efter nationalitet.

^{Karl 11. i slaget ved Lund. J. P. Lemke. Nationalmuseum, Stockholm.}

Men drømmen om et Skåne under dansk styre blev knust i slaget ved Lund, og de skånske bønder måtte tilpasse sig de nye vilkår.

Under fransk diktat blev der endelig underskrevet en fredstraktat i Lund den 26. september 1679.

Gennem kirkelig og juridisk indlemmelse af Skåne og Blekinge i det svenske rige, ville enevælden også komme til at gælde der. Uniformitet kunne på denne måde ses som et vitalt sikkerheds-politisk middel til at knytte provinserne til det svenske rige.

Præsteskabet og borgerskabet
På et stiftsmøde i Malmø i 1681 anmodede præsteskabet om svensk kirkeordning. Et par uger senere samledes repræsentanter fra byerne samme sted. Efter mødet indleverede byerne hver for sig ansøgninger om at blive styret efter svenske love.
Almuebefolkningen, bønderne, blev ikke spurgt. Både regimet i Stockholm og eliten i Skåne regnede med, at adelen talte bøndernes sag.

I sommeren 1683 blev den skånske adelsmand Herman Flemming valgt til Skånes lagmand. De nyudnævnte svenske herredshøvdinger indsattes, og på herredstinget skete selve overgangen til svensk retsskik, som frem for alt viste sig ved, at permanente herredsnævn blev udnævnt.
En endelig bekræftelse på inkorporeringen blev manifesteret ved, at alle repræsentanter for den skånske provins' stænder blev indkaldt til næste rigsdag i 1686. Hermed var den skånske provins formelt blevet en del af kongeriget Sverige.

I 1829 laurbærkransede den svenske digter Essaias Tegner Adam Oehlenschläger til Nordens digterkonge på Lunds universitet med ordene: ”Søndringens tid er forbi”. Dette blev den foreløbige kulmination på ”Skandinavismen”, en nordisk studenterbevægelse, som søgte at fremme fællesskabet mellem Danmark, Norge og Sverige i en skandinavisk union. Efterhånden fik bevægelsen også et politisk indhold. Under Treårskrigen (1848-50) sendte den svenske konge svensknorske hjælpetropper til Danmark, men til stor skuffelse i Danmark lykkedes det ikke under krigen i 1864.

Ved udbruddet af 1. verdenskrig kunne man enes om enslydende neutralitetserklæringer. I 1919 oprettedes Foreningen Norden og i 1952 Nordisk Råd.

Hanne Sanders, Centrum for Danmarksstudier Lunds Universitet

Vid Roskildefreden den 26 februari 1658 övergick Halland, Blekinge och Skåne från att ha varit Östdanmark till att bli Sydsverige. Denna övergång till Sverige engagerade under första hälften av 1900-talet danska och svenska forskare. Senare har övergången varit viktig i en lokalhistorisk tradition och har dessutom en självklar plats – men inte särskilt stor – i både danska och svenska historieöversikter.

Man kan karakterisera detta intresse för att förstå händelserna efter Roskildefreden på olika sätt. Den danska historiker Knud Fabricius började redan 1906 sin stora forskningsinsats på området. Han var inspirerad av händelserna i det sydliga Jylland, där Danmark 1864 förlorade de stora landområdena Slesvig och Holstein. Detta område var, fram till att den nordliga delen blev återförenat med Danmark 1920, centrum för en stor nationell väckelse.. Fabricius hoppades finna samma nationella strömningar i Skåne efter 1658. På ett mycket medvetet sätt knöt han konsekvent sina resultat till denna nationella frågeställning. Hur var det med danskt och svenskt i Skånelandskapen och varför aktualiserades det nationella så lite som det gjorde? Fabricius såg nationella ambitioner hos svenskarna, men fick med sorg, eller kanske förargelse, erkänna att det danska motståndet var svårt att se.

En delvis annan trend bygger på svensk forskning av till exempel Jerker Rosén och Alf Åberg. De har kritiserat Fabricius för att vara för intresserad av det nationella eller snarare av det danska. De vill se Skånelandskapens övergång till Sverige som ett uttryck för en allt starkare centralisering och homogenisering av Sverige, där ambitionen redan 1658 var att integrera Skånelandskapen och göra dem enhetligare. När Karl X Gustav dog och en förmyndarregering tog över, fick denna maktambition vila under en mellanperiod då adeln styrde Sverige. Centraliseringen fortsatte när Karl blev myndig. Integrationen var viktig ii deras förståelse och därmed också i det svenska, men snarare i politiskt än kulturellt avseende. Det var alltså viktigare för staten att uppnå politisk snarare än nationell enhetlighet.

Skillnaden mellan de två forskningsriktningarna är tydlig när snapphanarna diskuteras. För Fabricius är de uttryck för danskt motstånd mot det svenska medan de för Åberg är ett motstånd mot den svenska staten och dess maktambitioner i lokalsamhället. Både dessa tolkningar kan dock sammanfattas i begreppet försvenskning som en beskrivning av det viktigaste som skedde efter 1658: en centralisering och en nationalisering. För många har försvenskning därför också blivit identisk med Skånelandskapens övergång till Sverige.

Ett tredje karakteristiskt sätt att beskriva Skånes övergång till Sverige är att fokusera på de krig som ledde till denna övergång. Det handlar om tåget över Bält och om de två Karl Gustav-krigens betydelse för den danska befolkningen, det danska kulturlandskapet och den danska politiska utvecklingen mot envälde 1660. Det handlar också om skånska kriget med alla stora slag i Skåne och med snapphanarna som en viktig del i motståndet mot det svenska.

Den fjärde trenden kommer också från Fabricius, men från de delar av hans stora verk som publicerades i mitten av 1950-talet. Det handlar om synen på den nya gränsen i Öresund som en järnridå. Fabricius formulerade detta återigen i nära kontakt med tidens allvarliga politiska problem, kalla krigets ständigt hårdnande gräns mitt i Europa. Fabricius menade att gränsen i Öresund var att jämföra med denna gräns. Det gjorde han dels utifrån grundtanken att danskt stod mot svenskt, dels utifrån de förbud mot att passera gränsen som kom från den svenska centralmakten. Han undersökte det inte, men järnridån har ändå blivit en ofta använd bild av den nya gränsens betydelse. Detta kan knytas till det arbeta som nu görs i Öresundsregionen, då man bryter ner järnridån på samma sätt som man bröt ner den europeiska järnridån 1989.

Karakteristisk för innehållet i Roskildefredens traktat var nämligen inte blott att Skåne, Halland och Blekinge kom att lyda under den svenska kronan. En annan viktig följd var att dessa landskap fick behålla sina egna lagar och privilegier, så länge dessa inte stred emot den grundläggande lagstiftningen, fundamentallagarna. Det betyder att det som tidigare hade varit danskt blev skånskt i det nya sydsvenska området. Området integrerades inte, utan blev en provins bland andra provinser under den svenska kronan. Det betydde också att kungen och hans lokala representanter ständigt fick förhandla med områdets elit. Med fredstexten som utgångspunkt utvecklades 1662 ett slags grundlag för Skånelandskapen, Malmö recess. Här slås det också fast att området skulle bevara sin lagar och privilegier. I stället för försvenskning kan man alltså kalla den första perioden efter Roskildefreden för förskånskning.

En viktig del av Roséns tes är att allt detta bara var en parentes och ett uttryck för en handlingssvag ledning under en tid när Sverige hade en omyndig kung. I stället menar Gustafsson alltså att det snarare var typiskt för 1600-talets stater att de ofta innehöll områden med olika lagar och ibland också representationer – att de var konglomeratstater. Oftast var fursten det enda man hade gemensamt. Skånelandskapen, eller hertigdömet Skåne som det kallades, passade fint in i detta mönster. Det var alltså något nytt när Karl XI år 1680 införde envälde i Sverige och 1681–83 svenska lagar i Skånelandskapen. Provinstiden var över i de sydsvenska landskapen. De blev nu en del av det svenska riket, som överallt skulle centraliseras. Utvecklingen i Skånelandskapen gick alltså från en förskånskning till en legal försvenskning och därmed en ökad centralisering och homogenisering.

Människor förhöll sig till den nya situationen framförallt som undersåtar till en ny kung. Det handlade om den invanda, ömsesidiga relationen mellan kungen och hans undersåtar, byggd på en trohetsed och ett lojalitetsband, och inte på gemensamma kulturella och nationella band. Det är snarare så att detta band ska ses i ett religiöst sammanhang, som jag har visat. Gud hade satt en kung mellan sig själv och människorna och genom att vara trogen kungen var man trogen Gud. Gud var det gemensamma villkoret för alla människors och alla folks existens och alla var del av en gemensam historia som gick mot domedagen. Varje folk hade alltså inte sin egen nationella berättelse, så som vi uppfattar det i dag.

Jämfört med andra svenska provinser fick hertigdömet Skåne en lite annorlunda utveckling. Hertigdömet fick representanter i den svenska riksdagen och det var viktigt för den skånska adel som tidigare hade suttit centralt i det danska politiska livet. De nya undersåtarna behövde inte underkasta sig de gamla svenska lagarna men var med om att göra nya lagar och dessa skulle man underkasta sig. Adelns representanter i riksdagen använde kraft till att föra fram de speciella intressen och krav som de bosatta i de nya områdena hade, vilket Fredrik Persson har visat.

När inflytelserika personer i Skåne upptäckte att svenskarna ansåg sig ha behov av ett nytt universitet inleddes en hård regionalpolitisk kamp för att få detta nya universitet placerat i Lund. Och kampen lyckades – år 1666 inrättades Lunds universitet. Att det lyckades berodde på att det nödvändiga kapitalet fanns, i form av alla de jordegendomar som låg under Lunds domkapitel, som jag har visat. Den danska kungen Christian III hade vid reformationen lagt under sig kyrkans gods, men låtit domkapitlet sköta administrationen. När delar av domkapitlets gods efter 1658 blev lediga kunde de övergå till det nya universitetets lärare. Det är vanligt att se universitetet som en del i försvenskningen, men de som var mest glada 1666 var nog skåningarna som hade vunnit den regionalpolitiska kampen. Försvenskning var inte heller det viktigaste målet när universitetet påbörjade sitt arbete 1668, utan snarare att skapa en genuin intellektuell miljö. Bara cirka 1/3 av lärarna var uppsvenska, därtill kom de gamla katedralskollärarna som tidigare hade finansierats genom domkapitlets jordar och ett intellektuellt tillskott från Tyskland. När universitetet återupprättades efter skånska kriget såg ekonomin annorlunda ut och universitetets uppgift var nu i hög grad att utbilda enväldets nya ämbetsmän som skulle försvenska hela Sverige.

Viktigt för perioden efter 1658 var att det inte var självklart vad man menade med grundlagar, som skåningar, blekingebor och hallänningar skulle lyda under. Det var en tolknings- och förhandlingsfråga. Dessa lagar användes till att införa svensk tull i de nya områden och de betydde högre tullsatsar och tull mellan Skåne och den tidigare danska marknaden. Man omorganiserade också skatte- och militärväsendet för att göra det lättare att få ut de resurser av området, som den nya härskaren såväl som den gamla hade rätt till. Däremot ändrades inte den skånska adelns privilegier, som var mycket fördelaktigare än den svenska adelns. En del av dessa privilegier fick till och med vara kvar efter införande av svensk lag.

Centralt i den nya forskningen är alltså en markering av att Skånelandskapen inte integrerades i det svenska riket efter 1658. Det var vanligt att ge ett erövrat område ställning som provins och i övrigt att människor i tidens olikhetssamhälle levde under mycket olika rättsliga förhållande. I praktiken skedde dock en viss integration före 1681 – utifrån lokala och centrala intressen. Efter 1681 kan man se en försvenskning av rätten i Skånelandskapen som gjorde att det nya området formellt blev en del av det svenska riket,

Bergman och Olsson visar hur benämningarna danskt och svenskt blev aktuella i områden som bytte furste. Människorna argumenterade ofta för att allt skulle vara som det alltid hade varit och ville inte att den nya fursten skulle göra några förändringar. I Danmark hette detta ”fra arilds tid”, i Sverige ”sedan urminnes tider”. Efter Roskildefreden blev det gamla – det man hade tidigare och ville bevara – naturligt nog det danska, utan att man la något kulturellt eller nationellt i det. Det var ett annorlunda sätt att beskriva en gammal intressekonflikt, helt enkelt.

Detta betyder dock inte att det inte fanns någon kulturell uppfattning om vad svenskhet var. Skånska kriget visade tydligt att det inte gick att lita på skåningarna. Efteråt tänkte man, enligt Gustafsson, att en kulturell svenskhet kunde vara ett sätt att skapa starkare lojalitetsband till den svenska staten. Jens Lerbom har i sin forskning om Gotland visat hur det kulturella kunde användas till att visa statens överhöghet i förhållande till lokala intressen. Det var viktigt för 1600-talets furstar i kampen mot lokala intressen. Man kan tala om en viss fördanskning av Gotland innan det blev svenskt 1645. Kulturell integration var dock alltid bara en integrationsfaktor bland andra och sällan den viktigaste.

Motstånden mot de nya svenska kyrkoritualerna var också tydlig, men här var problemet religiöst. Man levde i en religiös världsbild och ville att ceremonierna skulle stämma med denna för att fungera som bäst. Argumenten för att det 1658 var skillnader mellan dansk och svensk kyrkoritual var religiösa. I båda länderna var argumentet sedan gammalt att den aktuella kyrkoritualen mest överensstämde med det protestantiska. Det skånska motståndet var exakt lika religiöst betingat som dessa argument.

Flera av de religiösa böckerna var dock till sitt innehåll identiska på danska och svenska. Det gällde till exempel Luthers lilla katekes. Med hjälp av katekesen skulle barn lära sig att läsa och förstå hur samhället var uppdelat i olika stånd. Undervisningen var viktigt överallt i Sverige i slutet av 1600-talet, då husförhören infördes. I Skåne skulle de ord som var viktiga för att förstå samhällets uppbyggnad läsas på svenska. Den lutherska läran var det viktigaste, men det kan inte förklara att kyrkospråket skulle vara svenskt.

För mig är det centralt att den svenska kyrkan blev en klar representant för det svenska riket i varje socken och att det svenska språket var avgörande för att det blev så. Språket var oftast det enda sättet man kunde skilja en dansk från en svensk kyrka. Det är också anledningen till att prästernas klädedräkt blev så viktigt. De olika halsbeklädnaderna hade stor symbolisk betydelse. Det viktiga är dock att man trots allt detta tal om det svenska språket överhuvudtaget inte bekymrade sig om hur människor talade. Det handlade inte om en försvenskning av folkets språk, utan av kyrkans språk. När Karl XI och hans närmaste män använde kyrkan i ett kulturellt integrationsarbete i Skånelandskapen var det viktigaste syftet att klargöra i varenda socken att den var en del av det svenska rikets kyrka. Språket var inte intressant som en etnisk markör, men som ett uttryck för vilket rike man tillhörde.

Enligt Fabricius forskning skulle 10000 eller ännu flera skåningar ha flytt undan det nya svenska styret. Dessa siffror återfinns i mycket annan forskning, men håller inte vid en närmare prövning. Fabricius har inte undersökt vilka som återvände i fredstid och det var en hel del. Dessutom räknar han en familj för varje man i sitt material. Jens Lerbom har visat att det oftast var ensamstående yngre som flyttade över gränsen och de lämnade familjen kvar på den östra siden av Sundet. Fabricius siffra är alltså alldeles för hög – det kan knappast ha handlat om mer än 2–3000 personer, kanske färre.

Dessutom måste man utgå från att människor vandrade över Öresund även före 1658, bland annat för att arbeta. Lerbom har hittat exempel på att dessa vanliga arbetsvandringar fortsatte också efter 1658. Solveig Fagerlund har undersökt hur kvinnor med handel som yrke åkte fram och tillbaka över Sundet i början av 1700-talet, trots de problem som de höjda tullavgifterna vållade. Från bondehamnarna i Blekinge och på Bjärehalvön, där staten hade svårt att lägga på den nya tullen, hade man också svårt att stoppa sjöfarten till Köpenhamn.

Det är dock utan tvivel också så att en del av dem som utvandrade till Danmark gjorde det på grund av det nya svenska styret. Antingen var skälet att de hade varit snapphanar och därmed uppträtt illojalt mot Karl XI eller så trodde de sig få en bättre tillvaro i Danmark. Det finns inte heller mycket forskning om detta, men vi vet i all fall att en del adelsmän och präster valde den västra sidan av Sundet. Vi är alltså inte bara är okunniga om hur många som utvandrade 1658–1700, utan vi saknar också siffror som visar hur det såg ut förre och efter denna period. Det går alltså inte att säga om det antal skåningar, blekingebor och hallänningar som kom till Danmark efter att området blev svenskt, skilde sig från de vanliga rörelserna över Öresund och i så fall hur mycket.

Under 1700-talet och 1800-talet fortsatte människor att röra sig över Sundet. Det kunde vara hantverkare, handelsmän och handelskvinnor som provade lyckan på andra sidan. Det kulminerade med utvandringen till Danmark under andra hälften av 1800-talet då svenska män arbetade med danska järnvägsbyggen eller på de danska åkrarna och unga flickor tjänade som pigor hos det köpenhamnska borgerskapet. Det är först in på 1900-talet som det blir svårare att ta sig över gränsen. Det sker, som jag har sett det i en undersökning av en skånsk tidning, samtidigt med att det utvecklades en nationell välfärdsstat, där man riktade sina ögon både kulturellt och politiskt–samhälleligt inåt i staten, mot de krav och rättigheter alla svenskar har och den kultur alla delar.

Det finns en utbredd uppfattning om att försvenskningen var våldsam och konfronterande och frågan är varför man tänker så. Utöver att vi spontant lätt föreställer oss att möten mellan två etniska grupper måste vara fullt av motsättningar och bli våldsamt handlar det också om att vi i hög grad har låtit krigen och särskilt skånska kriget påverka vår bild av Skånelandskapens övergång till Sverige. Det var i krigen som snapphanarna agerade och de har på något sätt blivit den mänskliga bilden av övergången. Snapphanarna var delvis understödda av den danska armén och kämpade mot det svenska. Det fanns många anledningar till detta. De hade kanske en större tillit till den danska kung Christian V och tilltro till att han skulle vinna kriget. Eller så tyckte man illa om den svenska statens skatter och utskrivningar av soldater – för några handlade det bara om att röva och bli rikare själva.

Detta kunde självfallet inte accepteras av Karl XI. Det var ett tydligt avsteg från den trohet som alla undersåtar skulle visa sin kung. Det var ett brott som även i fredstid kunde ha lett till dödstraff. Det är därför inte konstigt att kungen och hans män bekämpade snapphanarna. Det speciella är kanske snarare att makthavarna också försökte att få människorna i de nya områden att ändra sig och bli goda undersåtar igen. Många dog, det är oklart hur många. I den svenska skrämselskampanjen mot snapphanarna talades om hårda bestraffningar, men några blev benådade, några varnades och några fick straffarbete i stället för dödstraff.

Det fanns inga snapphanar under fredstid. Då var dialogen fredligare. Motstånden mot förändringar kunde vara stora och liksom makten bakom den svenska önskan om förändringar. Mötet mellan dessa olika ambitioner försiggick inom en fredlig politisk kultur, där det fanns möjlighet till förhandling och där det var viktigt för den svenska staten att få med de nya undersåtarna. Det var viktigt att de nya maktanspråken blev legitima. Så som det var överallt i Sverige. Det viktigaste i det nya synsättet inom forskningen är kanske just det att forskarna har skiftat fokus från kriget till freden och från snapphanarna till andra skåningar, hallänningar och blekingebor. Det är en förutsättning för att vi ska förstå vad som skedde efter Roskildefreden.

Vi måste dock fortfarande bort från diskussionen mellan rikets ledande män och ner i Skånelandskapens mylla för att förstå hur området först blev en del av den svenska kronan, sedan det svenska riket och till sist fram i vår tid blev riktigt ”svenskt”. Vi måste ta av de nationella glasögon som Fabricius har putsat så väl åt oss för att förstå att på 1600-talet levde människor med många kollektiva identiteter. Att tillhöra en krona eller ett rike var inte identiskt med att tillhöra ett folk. Eller att det inte ständigt gällde att arbeta mot homogenitet inom en stat, som Rosén föreställde sig, utan snarare att göra det möjligt för ett samhälle med alla dess olikheter att fungera.

Med denna utgångspunkt kan den nya forskningen bli en inspiration till att åter bege sig in i arkiven och ta reda på vad som skedde efter Roskildefreden. Där finns fortfarande otroligt mycket att ta reda på.

Kilde: När sundet blev gräns. Till minne av Roskildefreden 1658, Riksarkivets Årsbok 2008

LITTERATURHENVISNINGER - TIL TOP

Alenäs, Stig, Lojaliteten, prostarna, språket. Studier i den kyrkliga ”försvenskningen” i Lunds stift under 1680-talet, Lund 2003

Bergman, Karl, Makt, möten, gränser. Skånska kommissionen i Blekinge 1669-70, Lund 2002

Bergman, Karl, ”Konfliktlinjer och rumslig mångfald i det tidigmoderna Skåne”, Öresundsgränser. Rörelser, möten och visioner i tid och rum, red. Fredrik Nilsson, Hanne Sanders och Ylva Stubbergaard, Göteborg/Stockholm 2007

Fabricius, Knud, Skaanes Overgang fra Danmark til Sverige, del 1-4, Lund/Köpenhamn 1906-1956

Fagerlund, Solveig, Handel och Vandel. Vardagslivets sociala struktur ur ett kvinnoperspektiv. Helsingborg ca 1680-1709, Lund 2002

Gustafsson, Harald, ”Att göra svenskar av danskar? Den svenska integrationspolitikens föreställningsvärld 1658-1693”, Da Östdanmark blev Sydsverige. Otte studier i dansk-svenske relationer i 1600-tallet, Ebeltoft 2003

Gustafsson, Harald, ”Att draga till Malmö och skaffa sig rätt. Undersåtar, överhet och identitetsföreställningar i skånska suppliker 1661-1699”, Öresundsgränser. Rörelser, möten och visioner i tid och rum, red. Fredrik Nilsson, Hanne Sanders och Ylva Stubbergaard, Göteborg/Stockholm 2007

Johansen, Jens Chr. V., ”Skåne og retsvæsenet 1658-1684”, Da Östdanmark blev Sydsverige. Otte studier i dansk-svenske relationer i 1600-tallet, Ebeltoft 2003

Leide, Helga, ”Ödeläggelse och uppodling efter skånska kriget. En studie av gårdar, bönder och jordens uppodling i Landskronatrakten 1675-1700”, Scandia 1971

Lerbom, Jens, Mellan två riken. Integration, politisk kultur och förnationella identiteter på Gotland 1500-1700, Lund 2003

Lerbom, Jens, ”Flyttare, flyktningar, återvändare. Migration i gränsområdet kring Öresund under 1600-talets andra hälft”, Öresundsgränser. Rörelser, möten och visioner i tid och rum, red. Fredrik Nilsson, Hanne Sanders och Ylva Stubbergaard, Göteborg/Stockholm 2007

Olsson, Andreas, ”Inte bara undersåta, utan också borgare. De skånska stadsinvånarnas identitetsbruk 1658-1685”, Öresundsgränser. Rörelser, möten och visioner i tid och rum, red. Fredrik Nilsson, Hanne Sanders och Ylva Stubbergaard, Göteborg/Stockholm 2007

Persson, Fredrik, ”Riddare av det juridiska gränslandet. Den skånska adeln på riksdagen 1664 ur ett identitetsperspektiv”, Da Östdanmark blev Sydsverige. Otte studier i dansk-svenske relationer i 1600-tallet, Ebeltoft 2003

Sanders, Hanne, ”Religiøst eller nationalt verdensbillede? Skåne efter overgangen til Sverige 1658”, Mellem Gud og Djævelen. Religiøse og magiske verdensbilleder i Norden 1500-1800, Köpenhamn 2001

Sanders, Hanne, Nyfiken på Danmark – klokare på Sverige, Göteborg/Stockholm 2006

Sanders, Hanne, ”Øresundsregionen i avisen. Danmark i Sydsvenska Dagbladet 1895-2005”, Öresundsgränser. Rörelser, möten och visioner i tid och rum, red. Fredrik Nilsson, Hanne Sanders och Ylva Stubbergaard, Göteborg/Stockholm 2007

Sanders, Hanne, Efter Roskildefreden 1658. Skånelandskapen och Sverige i krig och fred, Göteborg/Stockholm 2008 (under tryck)

Swensson, Margaretha, ”Bondehamnar i nordvästra Skåne och Blekinge under 1600-talet”, Historisk Tidsskrift 12 rk., band IV, Köpenhamn 1969